EcuadorEko

For omvaxlings skull har jag kopierat en text fran min resedagbok till Ecuadoreko, och inte tvartom. Darav ett lite mer personligt inlagg.

Sa var man i Quito igen. Var val inte direkt meningen att aka hit, men ibland blir inte allt som man forvantar sig. Det loser sig nog, bara att forsoka fa ut det basta av situationen. Bestamde mig for att aka fran den organiska farmen i Calceta for att fa lite tid for mig sjalv, hinna tanka och ta in alla intryck. Tankte kontakta Juan Guatemal i San Clemente for att kolla om jag kanske far ha praktik dar i tva veckor, for att sedan aka ner till en rattvisemarkt odling i Guabo (sodra Ecuador och storsta regionen for bananodlingar i hela varlden) och slutligen aka tillbaks till Calceta nar det finns mer plats.

Var med om den varsta bussresan nar jag akte fran Bahia de Caraquez till Calzeta igar. Eftersom det ar karneval i typ hela latinamerika nu, har ecuadorianerna (vet inte hur det ar i resterande lander) en liten tradition av att spruta/kasta/halla vatten pa folk som gar forbi. Under tiden i Canoa lyckades jag undga detta forhallandevis bra, men igar var det kaos. Det borjade lite smatt nar jag lamnade Canoa for att ta mig till Bahia. Satt vid fonstret (oppet sa klart eftersom det ar sjukt varmt vid kusten) nar nagra skojiga killar fick for sig att kora om bussen med deras jeep och kasta in vatten med hjalp av stora hinkar. Var i och for sig ganska svalkande sa det gjorde  mig val inte overdrivet mycket just da. Bussresan fran Bahia var som sagt varre. Det borjade med att jag forsokte hoppa pa forsta bussen, men markte ganska snabbt att det inte fanns nagon plats for mig (valdigt manga aker buss under karnevalsdagarna). Nasta buss skyndade jag mig for att ta. Forsokte visa sa mycket respekt som mojligt for alla kvinnor som gick med sina sma barn, men blev ganska sur pa alla ungdomar som hansynslost trangde sig fore och pga detta var jag bland de absolut sista som lyckades komma in i bussen. Val i bussen fanns det tillrackligt med plats sa att jag precis kunde sta med min halva hogerfot pa ett trappsteg i ingangen (med oppen dorr sa klart). For att halla balansen fick jag stracka mig langt for att kunna halla i ett handtag i taket. I denna buss med 40 saten raknade jag till att det satt minst 80 personer (maste ha varit fler), men det var exklusive alla barn som satt i knana pa sina foraldrar samt de minst 10 pers som lyckades klattra upp pa taket en andra gang efter att polisen hade tvingat ner dem forsta gangen. Sa allt som allt var vi si sa dar 100 pers alltsa, mysigt. Det roligaste med bussfarden var alla stationer med folk som sprutade med vattenslangar och hallde med hinkar med vatten pa alla fordon som akte forbi. Annu mer skoj var att dessa stationer var strategiskt utplacerade ungefar utanfor varje hus vi akte forbi. Ni kan tanka er att det inte fanns en torr flack pa mina klader nar ni val var framme. Lyckligtvis steg folk av efter vagen sa till slut fick jag satta mig i mittgangen av bussen. Ironin i det hela ar att jag innan karnevalen laste en uppsats om konflikter relaterade till vattenresurser, och i dess underrubrik stod det nagot om vattenkrig (da hade jag inte en tanke pa att det skulle vara ett sant vattenkrig under karnevalen). Jag vet inte riktigt hur man ska plantera det pa det har, men eftersom folk verkade sa glada under de har dagarna torde summan av kardemumman vara att vattenkrig aven forenar folk.

Seguimos adelante!

Nu äntligen har vi fått internet hem och har lite mer tid vid datorn. Ledsen att jag inte hört av mig så mycket, men jag får skylla på den lille saken som ligger här brevid och är söt. Vi har det bra iallafall, han har käkat mer de här tre veckorna än jag gör på ett år, och i och med det stegrat rejält i vikt. Nu väger han runt 3150 gram.

Jag hoppas att ni har det bra och att ni har många roliga och spännande upplevelser att berätta om när ni kommer hem. Christopher, du skriver så bra, du borde bli utrikeskorrespondet! I sydamerika t.ex, då kan vi åka å hälsa på dig.

Här hemma har jag halvt börjat praktiken på ubv, än så länge har fått hemppgiften att gå igenom utbildiningsprogram på vhs, men kommer börja där i slutet på nästa vecka. Jag har bokat in tre ställen än så länge som vi kan föreläsa på i maj. Tyvärr kommer regeringen skära ner på zenit/lava vilket betyder att de inte kunnat ge svar ifall vi kan vara där, det vore det ultimata stället tycker jag. Sen har jag haft kontakt med kafe44, vad tycker ni om att avslutningen där kombinerat med fest på kvällen med eventuellt ett eller flera band som skulle kunna spela?

 Nu är amningen över och det är dags för rapning på mitt bröst. Hör av mig mer när jag får tid. Ha det helt underbart på era praktiker, å njut än en gång åt mig!

Mycket kärlek från Martin

 Stig-Mio å Laura hälsar

Var ett tag sedan jag skrev, men har inte riktigt haft ork att sitta sa mycket vid internet. Sedan djungeln har vi hunnit vara i Salinas, Bahia de Caraquez samt Canoa. Salinas var helt undebart. Byn ligger i bergen, norr om Guaranda, och har sedan borjan av 70-talet utvecklats enormt. Det var da en missionar fran Italien kom dit och hade en ide om att starta upp smaforetag rumtom byn. Iden ar ganska lik Muhamed Yunus, Grameen Bank som fick nobels fredspris senast. Ett antal kooperativ inom fotbollstillverkning, garn och ull, klader, choklad osv fanns i den by som vi besokte. Chokladtillverkningen var intressantast eftersom overskottet dar gick till ett utbytesprogram for fattiga ungdomar fran indianbyar i djungeln och bergen, svarta uppe fran kusten samt andra stallen runtom i Ecuador. Ungdomarna far komma till Salinas, ges mat och husrum samt utbildning fran ett till sex ar, for att sedan atervanda till sina byar for att kunna dela med sig av sin kunskap och utveckla samhallet.
Forutom besoken pa de olika verkstaderna, fick vi aven chansen att bestiga (naja) ett berg. Chimborazo, som i sjalva verket ar en vulkan, mater drygt 6300 meter over havet och ar saledes Ecuadors hogsta berg samt den punkt pa hela jorden som ar narmast solen (med tanke pa att den ligger vid ekvatorn). Vi gick dock ingen langre bit, utan borjade pa 4800 meter over havet och vandrade till 5000. Som sagt inte sa langt, men det var anda bland det jobbigaste jag har varit med om. Luften ar sa tunn och man blir trott efter bara nagra steg. Att det blaser, snoar for fullt och att man inte kan se mer an 20 meter framfor sig underlattar ju inte precis. Nar det ar klar sikt ska man kunna se anda till kusen, men den turen hade visst inte vi..
Efter Salinas hyrde vi en buss och begav oss till kusten, och Bahia de Caraquez. Staden, som tidigare var ett ritkigt turisthak och en av de viktigaste hamnarna, har inte riktigt hamtat sig sedan el Niño skoljde over staden 1998. Kort darefter fick staden genomlida en jordbavning, och man kan forsta att turister har dragit sig for att aka dit efterat. Annu en katastrof som daremot orsakades av manniskans hand, var skovlingen av Mangrooveskogen som medforde sedimentation och att den biologiska mangaalden minskade radikalt. Efter alla problem har man dock satsat lite pa att fa en ekologisk pragel. Begreppet “eco-ciudad” (eko-stad) myntades, och huvudansvaret har paret Nicola Mears och Dario Proaño. De startade aven i slutet pa 80-talet en organisk farm i narheten av staden. Dar har de utvecklat flera gardar som aven drivs med hjalp av volontarer som vill lara sig mer om hallbar utveckling och jordbruk i allmanhet. Nicola var var guide under vara tva dagar i Bahia de Craquez. Forsta dagen fick vi vara med om guidning runt om i staden (sa kallad eco city-tour), men sjalv tycker jag inte att det var speciellt givande. Jag fick ingen riktig ide om hur staden egentligen arbetade for mer ekologisk tankande, mer an information till invanarna, lite kallsortering pa marknaden, viss pappersatervinning, samt cyckeltaxis (fanns aven vanliga taxis sa klart). Fast jamfort med andra stader vi besokt var det i alla fall mindre skrapigt pa gatorna och det ar nog just i relation till resterande Ecuador som man bor se pa begreppet “eco-ciudad”. Andra dagen var dock mer larorikt. Aven om den organiska rakfarmen vi besokte kanske inte gav mig nya insikter, var det nog anda larorikt att fa veta lite mer om rakindustrin som utgor en stor del av Ecuadors export. Darefter begav vi oss Mangrooveskogen som var de tva dagarnas hojdpunkt. Vi akte ut i kanoter, tog oss in i trasket/skogen och fick beskada hundratals faglar (dock inte lika manga arter) som levde dar inne. En riktig upplevelse var det i alla fall!
Bahia de Caraquez var var rundresas sista stopp, men vi beslutade oss att aka tillsammans till byn Canoa som ligger ungefar 20 min for att fa nagra dagar till att bara koppla av, sola och bada. Nu har vi delat upp oss, och var och en har akt till sina praktikplatser. Ett stort tack till vara larare Ingrid och Aili som har organiserat resan jattebra, samt varit stod och brytt sig om alla. Ha det bra alla sa lange. Vi syns i Sverige eller senare under resan. Hasta luego!

Grattis Martin och Laura. Vi ar otroligt glada for er skull! Stig-Mio ar helt otroligt sot =)